Jag hade sovit över uppe i Oscarshaug och vaknade sent på morgonen. Kroppen kändes fortfarande trött och molnen låg fortfarande låga över fjällen. Men idag hade jag en plan. Att bestiga Fannaråki och Store Steindalsnosi.
Min första tanke hade varit att parkera högre upp på fjället och ta Store Steindalsnosi först och sedan gå över till Fannaråki via kammen som förbinder de båda topparna. Det hade gett mig en tur med mindre höjdmeter och det kanske hade passat mig bättre den här dagen.
Men, Fannaråki är ändå en klassiker och att bestiga den här toppen på den rätta väg kändes ändå bättre även om det ger lite mer höjdmeter. Stigen upp till Fannaråkis topp är välvandrad och det är bara att följa den. Det är en lätt topp att bestiga.
Jag har inte bråttom när jag förbereder mig för turen. Jag käkar frukost och tar det rätt lugnt. Sen lämnar jag Oscarshaug och glider med bilen nerför serpentinerna ner till parkeringen som ligger i Helgedalen. En fin grön dal mitt bland de högsta av fjäll som Norge har att erbjuda
Sen start
Klockan hann passera tolv innan jag var ombytt och klar och hann bege mig av på den väg som först passerar genom en liten gård i den gröna dalgången. Jag följer vägen en bit och ser ett rejält vattenfall längre fram i dalen. Springer genom en liten öppen fjällskog där både får och kor går och betar. Det känns fridfullt och trevligt. Än är det rätt platt men snart börjar vägen att resa sig uppåt.
Jag passerar ett betongfundament där vattnet forsar över vägen. Efter det börjar stigningen på riktigt. Vägen börjar slingra sig upp längs bergssluttningen. Jag börjar möta lite folk som är på väg ner. Kanske har de övernattat uppe på stugan som finns uppepå toppen.
Snart gör vägen en kraftig sväng och när jag blickar upp ser jag bergssidan på Fannaråki. Längst ner är berget grönt och frodigt. Sen blir det allt kargare men jag ser inte så mycket mer än några hundra höjdmeter upp. För därefter tilltar molnen. Jag svänger av från vägen och följer stigen. Jag försöker att hålla farten hög och mer än en person börjar fråga om jag går för rekordet. Rekordet med snabbaste tiden till toppen antar jag. Jag har ingen aning vad rekordet ligger på men en sak vet jag. Idag går det alldeles för långsamt för att jag ska kunna ta något rekord.
Jag försöker ändå hålla ett bra tempo. I början slingrar sig stigen upp längs sluttningen. Tar sig upp på kammen. Jag vandrar på upp mot toppen. Försöker hålla farten uppe. Snart fångar dimman mig och den sluter sig allt tätar runt mig. Jag plockar höjdmeter efter höjdmeter. Den här klättringen påminner mig om hur jobbigt det kan vara att plocka höjdmeter. Stigen är fin hela vägen upp. Under större delen av färden är den iordningställd av sherpor med trappor och dylikt. Det är lätt att ta sig mot toppen och det gör också färden jobbig. Det finns inga ställen där man får naturliga pauser. Utan jag bara går och går och går.
Jag håller bra koll på klockan. Jag vet hela tiden hur många höjdmeter jag har kvar. När toppen närmar sig blir det allt kallar. Jag ser lite snöfläckar, sedan några plastbehållare för vatten och slutligen så dyker ett hus upp i dimman. Jag tar mig framåt. Vet inte riktigt var toppen är. Men jag fortsätter uppåt. Rundar ett hus och bakom det huset står ett gammalt fundament till en flagga. Det måste vara den högsta toppen.
Det sägs att det ska vara en riktigt fin utsikt från Fannaråkis topp. Denna topp som sträcker sig 2069 meter över havet. Det skulle jag vilja uppleva någon gång. När jag inte har så bråttom. Då skulle jag vilja ta in på Fannaråkistugan. Njuta av omgivningen. Men idag finns här inte mycket att se. Det är bara dimma.
Vidare mot Store Steindalsnosi
När jag står där på toppen så börjar jag fundera på vart kammen mot Store Steindalsnosi ligger. Vid toppen så är det en brant kant och jag vet att det är någonstans i den riktningen jag ska. Det enda jag ser runt omkring mig är dimman. Jag börjar leta. Chansar lite på vart jag ska. Det börjar bli kallt däruppe. Jag behöver hålla tempot uppe för att inte börja frysa. Jag rör mig men inser efter ett tag att jag har gått i fel riktning.
Slutligen tar jag upp mobilen och kollar vart kammen är och inser att jag är helt fel. Jag vänder om och går tillbaka. Passerar toppen igen. Går ytterligare några meter bort innan jag stannar. Jag blickar ut över dimman framför mig. Allt är vitt. Det är alltså här jag ska ner. Det är vid den branta kanten. Jag ser inte många meter framför mig. Det kanske går? Jag testar.
Är detta kammen?
Jag tar några steg neråt och framåt. Jag tänker att om det inte går så får jag bara vända om och gå upp igen. Det är en lös sluttning som jag tar mig nerför. Det är också fuktigt och halt på stenen. Det är lite lurigt ner. Jag rundar lite. Letar efter den bästa vägen men det känns som att vart jag än går så är det lite halt, löst och klurigt. Men jag tar mig ner. Sakta men säkert.
Det är platt längst ner i passet. Dimman ligger fortfarande tät runt omkring mig. Jag går framåt och ser en vägg som reser sig upp framför mig. En vägg av sten. Den ser brant ut och den blir brantare högre upp.
Plötsligt hör jag en röst genom dimman. Jag stannar. Lyssnar. Det är någon mer här ute. Är det två personer som pratar med varandra? Jag får känslan av att de har tappat bort sig i dimman. Men egentligen vet jag inte alls vart de befinner sig. Jag fortsätter. Tar mig upp för den branta stensluttningen. Den avslutas med ett brantare parti med enkel klättring. Sen är jag uppe på ryggen och färden fortsätter på en svagt lutande platå.
Jag går mot toppen
Jag fortsätter uppåt. Ser snö på min högra sida och slutligen ser jag ett stort toppröse framför mig. Innan jag begav mig av hit så läste jag att det finns två topprösen på Store Steindalsnosi och det stora toppröset står inte på den högsta punkten. Alltså är jag inte på den högsta toppen ännu. Jag fortsätter att följa kammen österut och hittar det andra röset.
Äntligen är jag på toppen. Det finns inte så mycket att fira här. Det är bara dimma runt omkring mig. Det finns inget att se. Jag lyssnar efter röster men hör inga.
Vägen tillbaka
På vägen tillbaka så har jag tänkt ta mig söderut. Runda glaciären som ligger mellan Fannaråki och Store Steindalsnosi och ta mig upp på leden som leder upp och ner från Fannaråki.
Sluttningen ner är även den lite knölig. Det gäller att man hittar en bra väg. Det finns lite stup och andra svåra partier på vägen ner. Men dimman gör det svårt att se vart jag ska. Jag tar mig nerför stenskravlet. När jag närmar mig botten av dalen så kommer jag snart under dimman. Det rinner mycket vatten i dalen. Vatten som kommer från glaciären och alla snöfälten högre upp.
Nere i dalen så tittar jag ut en väg som jag tror ska funka att mig upp på andra sidan. Även på den sidan ser det svårforcerat ut om man väljer fel väg. Men den vägen som jag har kollat ut funkar bra. Jag klättrar upp på andra sidan dalen. Försöker att inte ta alltför mycket höjd. Slutligen så kommer jag upp så att jag kan skråa bort mot stigen. Även här krävs det att man finner en bra väg för att enkel kunna ta sig fram.
Till slut ser jag leden framför mig. Då är jag på säker mark igen. Här vet jag att jag kan ta mig ner utan några problem. Färden från Steindalsnosi och ner var lite klurigare än vad jag hade trott att den skulle vara. Det gick bra men det tog sin lilla tid.
Ett problem återstår
Jag tar mig nerför stigen. Kommer ut på vägen. Glider ner genom serpentinsvängarna mot bilen. Men ett problem återstår. Uppe på sluttningen så såg jag plötsligt att mobilens batteri var nästintill tomt och eftersom mobilen också är nyckeln till min bil, så gäller det att den inte får slut på batteri. När mobilen hade två procent batteri kvar så lyckades jag stänga av den.
Men tanken ekar inom mig. Tänk om jag inte kan låsa upp bilen när jag kommer tillbaka. Då måste jag hitta någon som har laddare och el. Jag springer mot bilen. Ser några personer längs vägen som jag springer förbi. Kanske kan de hjälpa mig om det blir problem tänker jag.
Jag kommer fram till bilen. Startar telefonen. Den visar fortfarande på två procents batteri. Jag tänker att det bara ska vara att dra upp dörren på bilen. Men mobilen insisterar på att jag först måste låsa upp mitt sim-kort. Jag gör så. Känner mig lite stressad. Den lever fortfarande. Ja drar upp dörren och pustar ut.
Allt är inte frid och fröjd
Jag sitter snart i bilen igen. Jag vet inte riktigt vad jag ska. Eller jag har en plan. Jag är trött på dimma regn och kyla. Jag vill ha lite värme och ljus. Bilen rullar neråt mot Lusterfjordens turkosa vatten. Jag vill ifrån det karga och kalla högalpina området. Jag kör ner mot Skjolden. Skjolden skilljer sig markant från det mer höglänta området uppe vid Jotunheimen. Ändå ligger det så nära. En liten by i ett jordbrukslandskap och en vacker fjord. Här ska jag ta en vilodag innan jag bestämmer vilket äventyr som väntar härnäst.