Det här inlägget är del 6 av 7 i serien 2025 Jotunheimen / Leirdalen
Det har regnat mycket under natten. Jag har övernattat längsmed landsväg 55 alldeles ovanför Leirdalen. Härifrån kan jag blicka bort mot Storgrovhøe. Eller jag kan inte påstå att jag ser toppen där jag står och blickar bort mot dimman. Det regnar fortfarande lite lätt. Jag ser ner i Leirdalen. Där är det grönt och inte alls så mycket dimma. Men när jag lyfter blicken så möter dimman mig snabbt.
Storgrovhøe är en lätt topp att bestiga så det passar bra en dag som denna. Att bestiga en topp i dimma skänker inte så mycket glädje men jag vill heller inte bara sitta här och vänta. Dessutom så visar väderprognosen på att dimman eventuellt ska lätta under eftermiddagen. Jag hoppas det. Vi får se vad som händer.
Storgrovhøe är en topp som ligger i närheten av Galdhøpiggen. Det är bara glaciären Storjuvbrean som som ligger emellan de båda topparna. Vid bra väder sägs det att Storgrovhøe kan bjuda på en magnifik utsikt, ut över några av de högsta topparna i Skanderna. Storgrovhøe har också två primärtoppar som är ungefär lika höga. Den högsta av dem är Bakarste Storgrovhøe som är 2259 meter över havet. Den andra toppen sträcker sig 2253 meter över havet och heter Fremste Storgrovhøe.
Upp i dimman
Jag väljer att starta min tur upp mot Storgrovhøe nerifrån Leirdalen, eller närmare bestämt i Ytterdalsætre. En liten lantbruksby som ligger längsmed vägen upp mot Leirvassbu. Härifrån ger jag mig iväg mot de gröna fjällen. Tanken är att jag ska runda Hærahaugan, en brant knalle, och ta mig över Illån som kommer från Illåbrean i dalen mellan Storgrovhøe och Dumhøe. Därifrån kan jag ta mig till toppen av Storgrovhøe.
Som väntat är det första som möter mig på färden uppför den gröna sluttningen dimman. Först är den mest som ett svagt dis men när jag klättrar ytterligare några höjdmeter uppåt så omsluter den sig runt mig och sikten blir sämre och sämre. Tills jag knappt ser någonting alls. Det är bara vitt och åter vitt runtomkring mig.
Jag famlar fram i dimman. Det är svårt att orientera sig. Jag börjar ta mig på skrå fram på sluttning. Hittar en svag otydlig stig som jag följer och så hör jag det. Brusandet från en bäck som porlar nerför en fjällsluttning. Stundtals spricker också dimman upp något och jag kan se en brant kant på min högra sida. Den ska jag gå nedanför.
Jag tar mig ner till bäcken. Följer det brusande ljudet. Det är fortfarande vitt runt omkring mig och jag ser inte långt framför mig. Jag tänker att det här, kommer kanske inte bli så kul.
Över bäcken
Bäcken som jag kommer fram till är strid och bred. Så jag inser att den inte kommer bli helt enkel att ta sig över. Men där den förgrenar sig i två tar jag mig först över den lilla bäcken för att sedan fortsätta uppåt mellan bäckarna. När jag kommer till punkten där bäcken delar sig i två inser jag att jag måste ta mig över även den andra bäcken. Slutligen hittar jag ett bra ställe och hoppar på några stenar över den.
Nu befinner jag mig mitt i dimman. Jag vet inte exakt vart jag ska. Jag ska följa bäcken upp men jag vill inte gå för nära bäcken med risk att det sak bli alltför bökigt. Jag vet alltså inte riktigt vart jag ska, när jag klättrar uppför sluttningen där på fjällsidan. Någonstans ifrån hör jag bäcken. Jag försöker hitta bra stråk men det är inte så lätt i dimman när sikten bara är på några få meter. Men plötsligt ser jag en brant sluttning på min vänstra sida och inser att det blir svårt att ta sig upp där. Så istället tar jag mig tillbaka mot bäcken.
Jag inser att den största utmaningen idag inte kommer att bli att klättra en svår passage utan att bara hitta en väg upp mot toppen.
En platå
När jag kommer upp ytterligare en bit så ser jag plötsligt solen som tränger sig genom molnen. Det är högst tillfälligt. Jag klättrar vidare och kommer upp på en ås där det går en liten stig uppe på kammen. Här går det bra att gå och det är här någonstans det händer. Det spricker upp.
Från att ha befunnit mig i mörkrets dimma så ser jag plötsligt omgivningen runt omkring mig. Jag ser den mäktiga branten nedanför Dumhøetopparna. Lite längre kan jag även se molnen som smekande glider runt det som jag inser är Skardstinden, med sina branta bergväggar som störtar ner mot glaciärerna nedan. Min kropp fylls med energi när jag ser de lättande molnen och solen som lyser ner från en fortsatt grå himmel med några blåa fläckar.
Framför mig ser jag även Bakaste Storgrovhøe. Det är dit jag ska. Helt plötsligt fylls min kropp av hopp. Jag vill bara upp till toppen så snabbt som möjligt innan molnen kommer tillbaka igen. Jag kommer upp på en platå och ser nu tydligt mitt mål framför mig. Det är bara att kämpa sig fram.
Den sista klättring
Jag tar mig över platån och påbörjar den sista klättringen upp mot toppen och det är där någonstans när jag vänder mig om som jag inser att molnen börjar rulla in bakifrån. De kommer upp från dalen. Samma väg som jag tog mig upp. Det blir en tävling mot toppen. Kan jag hinna ta mig dit innan molnen kommer ikapp mig och förstör min utsikt?
Den sista klättringen upp mot toppen är längre än vad jag hade förväntat mig och molnen närmar sig snabbt bakifrån. Det är först när jag känner att nu kan det inte vara långt kvar som molnen sveper ikapp och förbi mig. Jag blir något besviken. Jag hade så gärna velat ha en bra utsikt däruppe på toppen. De senaste dagarna har inte varit så givmilda med just bra väder. Så en till dag med klarblå himmel skulle jag gärna velat ha.
Men dimman sveper in mig och när jag ser toppen så är dimman runt mig. Kanske inte så tät som den var nere i dalen men ändock är den där.
Bakaste Storgrovhøe
Men så släpper ändå dimma lite när jag står där på toppen och jag kan blicka ut över de omgivande topparna och ner på Storjuvbrean. Även om topparna på andra sidan Storjuvbrean låg i dimman, så kändes det ändå härligt att jag fick lite utsikt. Från Bakaste Storgrovhøe såg jag också kammen som går mellan Storgrovhøe och Skardstinden. En kam som huserar tre mindre toppar. Den närmsta av dem är Storgrovtinden och den ska man kunna ta sig till utan Klätterutrustning.
Så även om det ser brant ut nedför kammen så ger jag det ett försök. Jag tänker att det borde gå även för mig. Jag tar mig ner. Till en början är det inga konstigheter men sen ser jag ett hak framför mig. Jag hittar en väg hela vägen ner till haket men inser att sista biten ner till haket skulle kräva en manöver som var ganska utsatt. Jag kände inte att jag ville göra en utsatt manöver den här dagen så jag bestämde mig för att avbryta mina eskapader där och då.
Storgrovtinden är ingen primärtopp och därmed inte med på listan över de toppar som jag vill bestiga, så på ett sätt så bryr jag mig inte så mycket om just den toppen. Men samtidigt är det en topp och toppar vill jag bestiga.
Fremste Storgrovhøe
Jag tar mig upp på Bakaste igen och promenerar sedan över den breda kammen bort mot Fremste. Här är det inga som helst konstigheter att ta sig fram. Fremste Storgrovhøe bjuder också den på en fin utsikt med ett litet annat perspektiv än vad Bakaste bjöd på.
Jag stannar på toppen ett tag innan det är dags för mig att ge mig av hemåt igen. Jag tar mig ner i princip samma väg som jag gick upp men har turen att hitta ett lämpligt snöfält som tar mig ner hela vägen till platån. Sedan följer jag ungefär samma väg ner som jag gick upp med den skillnaden att jag nu kan se omgivningen runt omkring mig. Ibland inser jag vart jag gick på vägen upp och nu ser hur det såg ut runtomkring mig.
Jag tar mig ner i dalgången med bäcken. Tar mig över bäcken och fortsätter upp på andra sidan. Hittar samma stig på vägen ner som jag hittade på vägen upp. Allt är grönt och fint runt mig nu och temperaturen är behaglig. Slutligen ser jag min bil som står parkerad nere i dalen invid ån Leira.
Sammanfattning
Jag tar mig ner till bäcken och minns tillbaka på en fin tur som startade lite moloket genom dimman men som sedan sken upp i takt med att solen visade sig. Storgrovhøe visade sig vara en juvel som kanske inte så många besöker men som ligger alldeles i närheten av Jotunheimens mest besökta topp. Galdhøpiggen.
Om man vill ha en lite ovanlig tur som inte är så svår men ändå rätt krävande längdmässigt så är det här en tur som jag skulle rekommendera. Den bjuder på bra utsikt och när dimman ligger tung över Galdhøpggien så finns det en viss chans att solen glänser på Storgrovhøes topp.