Det här inlägget är del 2 av 6 i serien 2014 Jotunheimen
Efter gårdagens toppbestigning av Galdhöpiggen kände jag mig inte alls trött, men när jag vaknade imorse var det tvärtom. Benen var riktigt sega och trötta. Så när vi gav oss iväg på dagens tur upp till Glittertind kände jag mig väldigt långsam. Och jag var långsam också.
Vägen till Glittertind börjar med en ganska brant sluttning, upp längs dalkanten innan man kommer upp på en platå eller en annan dal om man så vill. Jag kände mig fortfarande ganska trött när jag kom upp hit, men lade mig bakom Micke och lät mig bara glida fram i hans spår.
Snart väntade den andra stigning. En lite längre och något brantare stigning upp mot toppen. Det var först här någonstans som jag började känna mig lite starkare igen. Det började med ett riktigt brant parti med inslag av en del scrambling för att sedan långsamt flacka ut. När jag närmade mig toppen började först ett svagt regn falla innan jag gick in i dimman. Sikten blev allt sämre ju högre upp jag kom och vinden allt kraftigare. Det blev snabbt kallt, så när jag väl såg istoppen framför mig stannade jag och väntade på Micke och Mats.
Medan jag stod där och bytte om till varmare kläder fick jag uppleva hur molnen skingrades och hur landskapet sakta uppenbarade sig runt omkring mig. Ända tills solen plötsligt lös igenom och visade upp ett fantastiskt landskap med 360 graders underbar utsikt.
Utsikten som vi bjöds på uppe på Glittertind
Det var fint men kallt. Vi tog en snabb lunch bakom ett uppbyggt vindskydd innan vi gav oss ner igen på stela ben. När jag väl kom ner för den första backen kändes benen bättre och det kändes för första gången den här dagen riktigt härligt att bara trycka på och glida fram genom det här slående landskapet.