Det här inlägget är del 2 av 4 i serien 2014 Kebnekaise sommar
Igår bar det vidare från Vistas upp mot Nallostugan. Benen kändes fortfarande lite tunga när jag gav mig av och vädret var aningen ostadigt, så jag visste inte riktigt om jag skulle ge mig på en bestigning av Nallo eller ej, men till slut bestämde jag mig.
Jag gav mig upp på detta häftiga berg. Själva bestigningen kändes inte så roligt. Det var mycket lös sten och ganska brant om man som jag inte orkade springa runt hela vägen ut där kammen börjar utan istället klättrar upp på sidan. Men när jag väl närmade mig toppen ändrade berget karaktär och kammen smalnade av tills den blev kanske fem meter bred.
Nålen på Nallo sett från kammen
När högsta punkten väl nåddes kunde jag blicka bort över en slingrande kam som slutade med den karakteristiska spets, som har gett Nallo dess namn, nålen. Jag påbörjade vandringen längs kammen. Jag har läst att man ska kunna ta sig hela vägen ut på nålen, men efter två tredjedelar stannade jag. Jag kom till ett lite svårare parti. Jag hade ingen klätterutrusning med mig men tänkte att det borde inte behövas men samtidigt kom jag att tänka på att jag var själv och att om något skulle hända så var hjälpen väldigt långt borta. Dessutom hade jag en lång väg kvar att springa till Keb, så jag vände om och tog mig ner igen. Men någon gång vill jag ta mig hela vägen ut till nålen.
Efter det var det bara att knata på. Först över ett stenigt parti till Sälka, där en hagelskur precis drog in när jag närmade mig stugorna. Som tur var kunde jag ta skydd under de tio minuter som skuren pågick. Och sen vidare ner till Keb. Ett långt parti som tog rejält på krafterna, men fram kom jag tillslut. Nu väntar några lugnare dagar.