Under helgen har det varit Göteborg O-meeting och min tanke var från början att jag skulle delta på alla de tre tävlingar som arrangerades. Sen smög det sig in arbete under lördagen vilket resulterade i att jag bara deltog på den avslutande långdistansen idag.
Men det blev en hemsk tävling. Jag körde ett intervallpass under fredagen och ett lugnt cykelpass under lördagen och båda de passen kändes riktigt bra. Jag hade inte förväntat mig att jag skulle vara i toppslag idag, men inte heller att jag redan från start skulle vara helt utarmade på energi och totalt orkeslös.
Det kändes tungt redan inledningsvis men jag tänkte ändå att det här är nog övergående, så jag försökte trycka på bra till första kontrollen. Första kontrollen var en långsträcka på runt 2 kilometer. Jag hade inte någon jättehög fart men höll andan uppe. Det var först när jag var påväg till fyran som jag mentalt gav upp. Kroppen svarade inte alls. Allting kändes tungt. Jag kände mig stel och osmidig och inspirationen hade sinat, liksom glädjen.
Jag har länge brottats med den här orkeslösheten. På något sätt har den funnits hos mig under de senaste fyra åren. Jag började först märka av den när jag flyttade till Jönköping. Först tänkte jag att den berodde på att jag tränade för mycket men den har även funnits där när jag kört flera veckors lugn träning. För det mesta känner jag mig bara seg och trött. Att jag har mer inom mig som jag inte kan få ut. Andra gånger kan jag känna mig som idag. Helt orkeslös.
Jag får ibland frågan om varför jag inte springer löptävlingar och jag har två anledningar till det. Den första är att man ofta måste anmäla sig långt i förväg. Den andra är för att jag kan få en dag som den jag fick idag och då är det helt enkelt inte kul. När det är orientering inblandat så finns det ändå ett andra moment som man kan falla tillbaka på.
Efter dagens tävling är det bara att blicka framåt och ta nya tag. Jag kommer antagligen inte satsa på någon tävling under hösten utan snarare baka in de jag springer som bra kvalitetsträningspass.