Igår svepte kylan in över Varberg och med den kom den tjocka vita dimman som snart urartade sig i små fallande snöflingor. Snön föll under några timmar och täckte de små stenarna som utgör kanten mot det stilla havsbrynet. Lade sig på klipporna utmed kusten och pryde träden med sitt vita skimmer.

Men imorse när jag vaknade var allt borta. Allt var sig åter likt. Planen inför dagen var i alla fall att åka ut till Åkulla och köra ett orienteringspass och när jag närmade mig Åkulla så tilltog snön alltmer. Från små fläckar till ett svagt lager.

Åkulla är främst känt för sina bokskogar och jag kan medge att skogarna däromkring generellt sett är fina och relativt lättlöpta, om man då bortser från de kuperade bitarna. I Åkulla finns även en skidstadion med en konstsnöanläggning. Om man nu undrar var det här Åkulla ligger, så kan jag berätta att det ligger nästan mittemellan Varberg och Ullared.

Nytillverkad konstsnö i Åkulla.

Snön var inget större problem under början av passet, där det var öppet och fint, men när jag närmade mig de snåriga partierna slog de blöta snötäckta grenarna mot mina ben och den klibbiga snön fastnade på tightsen, där den sakta smälte. Vilket fick till följd att det blev väldigt kallt om benen. Alla som har läst grundläggande kemi vet ju att det krävs väldigt mycket energi vid en fasövergång. Därav blev passet även lite kortare än vad jag hade tänkt från början.