När hösten och mörkret börjar tränga sig på så är det även dags för avgörandet av vem som kan kalla sig Sveriges bästa orienterare. SM avgjordes i år under två helger i mitten av September. Först med långdistans den 12 och 13 och sedan medel och stafett under den efterkommande helgen. Jag har inför den här säsongen satt upp ett mål att jag skulle ta mig vidare till minst C-final i minst en av SM distanserna och när jag stod på startlinjen inför Lång-SM så tänkte jag att det här blir en lätt match. Inte för att jag var i bra form, utan för att det bara var tre kvalheat.

Men för att ta allt från början. Den här säsongen har varit ganska tung och efter att jag åkte på ett löparknä under våran löparrunda runt midsommar så har det inte blivit mycket träning. Inte till för några veckor sedan då jag drog igång igen. Snart var jag också tillbaka på tävlingarna. Det började med medel-DM som slutade i totalfiasko. Hade det bara handlat om löpning så hade jag kammat hem medalj av ädlaste valör men nu är det inte så lätt. Istället slutade jag några minuter utanför pallen.

Samma helg följde stafett DM där jag sprang sista sträckan. Jag hade helt klart farten även då men vi hamnade precis utanför pallen efter att jag bommat bort tredjeplatsen under slutdelen av banan. Jag gick i och för sig ut som femma men det känns ändå snörpligt när man klantar till det på slutdelen av banan. Där det dessutom var ganska lätt.

Helgen som följde var det både natt och lång DM. Natten hade jag inga större förhoppningar på. Jag gjorde ändå ett ganska bra lopp men farten var inte med mig. Inte heller någon medalj där. Jag satte istället mitt hopp till sista DM tävlingen, långdistansen. Eller hopp vet jag inte, för det hade jag redan förlorat. Men det var i alla fall en hyfsat lätt bana. Jag gick långt ifrån perfekt men jag kände ändå att det flöt på ganska bra. Det var tunglöpt och ganska risigt. Efteråt kände jag mig ganska nöjd men samtidigt var jag tveksam om det skulle räcka till medalj. Det gjorde det. En medalj lyckades jag i alla fall kamma hem från årets DM tävlingar. Ett brons. Delat dessutom.

Efter de insatserna  så var jag ganska tveksam till om jag överhuvudtaget skulle springa SM. Jag var ju helt enkelt inte i slag för att klara uppgiften. Men ett mål är ett mål och om man aldrig testar kommer man heller aldrig att klara det.

När jag stod där på startlinjen så var de gångna helgernas minnen borta. I tanken var jag stark, snabb och skicklig. Jag ville ta mig till B-final. Jag såg det som ett rimligt mål. Jag tänkte att jag skulle ta det lugnt i början men när startklockan pep så bar det av i full fart. Jag hann knappt läsa in mig innan jag insåg att jag hade kommit snett. Det gick knackigt till ettan. Jag insåg att jag inte riktigt var van vid terrängen i Stockholmstrakten, men tänkte samtidigt att en miss kan jag kosta på mig men inte fler. Det var med den tanken i huvudet som jag även missade tvåan och sedan trean.

Fyran är en långsträcka som såg ganska lätt ut. Det är mycket stiglöpning. Jag springer ut till en stig och lägger mig där i rygg på en annan löpare. Stigen är lite ojämn och det ligger grenar och sly över den. Jag tänker inte på det utan läser kartan i farten. Plötsligt känner jag hur foten fastnar i en gren på marken. Jag faller framåt. Böjer benet för att ta emot fallet. Då skär smärtan genom min kropp. Knäet landade rakt på en vass uppstickande sten.

Jag känner hur smärtan sprider sig. Jag försöker resa mig upp men det gör ont. Jag trotsar smärtan, reser mig upp och börjar halta framåt. Snart får jag upp farten igen. Inte till max men jag kan springa. Haltandes fram. Smärtan släpper sedan något medan jag fortsätter men efter någon kilometer gör den sig åter påmind och efter sex kilometer så inser jag att det inte är någon idé att fortsätta. Antingen kämpar jag mig igenom loppet och kommer sist eller också så bryter jag och sparar mig inför den kommande helgen. Jag väljer det andra alternativet och går besviken tillbaka till arenan. Med det beslutet var även SMet slut för den här gången.

Följande helg så är det dags för SM i medeldistans. Det känns lite motigt innan kvalet startar. Det är blöt, lite småkallt och regnet faller lugnt från den dystra himmelen. Jag förväntar mig ganska svår orientering och bestämmer mig innan start för att ta det lugnt och metodiskt. Framför allt till första kontrollen.

När jag springer iväg känns det genast lite tungt. Jag är inte alls i den formen som jag var i för några veckor sedan. Men jag tar det försiktigt. Kanske till och med lite väl försiktigt. Jag gör en mindre miss i kontrollringen innan jag tar kontrollen. Sedan bär det vidare. Det är ett detaljrikt område och det gäller att inte förlora fokus för då är det lätt att komma fel. Det flyter på bra. Jag tar kontroll efter kontroll. Jag ökar farten något.

När jag ger mig ut mot kontroll sex kommer jag aningen snett. Jag försöker korrigera det men fortsätter gå lite snett. Jag tappar några sekunder men hittar ändå en säker ingångspunkt till kontrollen och när jag gå ner mot branten där kontrollen ska sitta så är där tomt. Jag stannar och tittar på kartan och läser snabbt in mig vänder mig om och springer femton meter och tar kontrollen. Men koncentrationen är borta. Jag ser några andra som jag tror springer samma bana som mig. Jag hakar på och  inser alltför sent att jag kommit snett. Jag försöker korrigera, men då är det redan för sent. Jag gör en stor miss på en kort sträcka. Och sen ytterligare en, och i och med det var mitt lopp kört.

Jag tar mig i mål men jag är besviken. Det var fina banor och fin och utslagsgivande terräng, men det var jag själv som blev utslagen. Jag placerar mig i bottenskiktet. Den följande finalen var inte jätteinspirerande och inte heller den blev någon prestation att skryta med.

Nu är SM över för det här året. Det blev en besvikelse men samtidigt vet jag inte om jag kunde förvänta mig så mycket bättre resultat med tanke på hur året har sett ut. Jag får helt enkelt vända blicken åt ett annat håll och fokusera på det som väntar framöver. Fokusera på att få till tekniken att fungera igen och fokusera på att bli snabbare i skogen. För nu är det här orienteringsåret snart över och det är dags att börja köra igång grundträningen inför nästa säsong.