Ryktet säger att det eventuellt kan bli en ny upplaga av Fjällorienteringen i år. Det hade passat bra med O-ringen som avgörs i Sälen dagarna innan. Jag minns själv tillbaka till 2011 då jag deltog i tävlingen samtidigt som jag blickar framåt och hoppas att arrangörerna satsar i år och bjuder in till en ny tävling. Och jag hoppas att det blir en succé så att vi även fortsättningsvis kan njuta av det här roliga evenemanget flera år framöver.

Sist jag var med så knåpade jag ihop en liten text som jag hade tänkt publicera i Rigorbladet, vår klubbtidning, men tyvärr missade jag deadlinen med några dagar och texten blev liggandes på min dator. Fram till idag. För nu kan den läsas nedan. Hoppas att den bjuder på till lite inspiration och ett högt tävlingsdeltagande på den eventuellt kommande tävlingen. 🙂

Fjällorienteringen är känt i Sverige som en av de mest krävande orienteringstävlingarna, men även för sin vackra naturliga och inbjudande terräng och under sommaren 2011 testade jag och Mikael på det här arrangemanget.

Fjällorienteringen är verkligen en tävling med långa anor tillbaka i tiden. Det hela började en gång som en tredagarstävling där alla deltagare bar med sig sin egna packning, med alla tänkbara förnödenheter så som tält och mat.

I år anordnades tävlingen för 71:a gången i Funäsdalen och nytt för i år var att två Rigorianer fanns på plats för att anta den här utmaningen. På senare år har dock tävlingen skalats av aningen från det ursprungliga konceptet, men utmaningen kvarstår.

För dem som inte känner till fjällorienteringen kan det nämnas att det är en patrulltävling, alltså man springer två och två. Den går som namnet antyder över fjällen och med allt vad det kan innebära. Dessutom så löps den över tre dagar med dagsetapper i huvudklassen för herrar som är runt 25 km långa, dagligen, fågelvägen mätt. Det finns inte heller några vattenkontroller eller liknande utmed vägen vilket innebär att alla förnödenheter får bäras med, eller lösas på plats, av deltagarna själva.

Dag ett:

Solen gassade ner över den blöta mossen som utgjorde startområdet. Där stod vi och blickade ut över ett platt öppet men snårigt landskap, halvt oanandes om vad som väntade bakom nästa krön. Musiken spelade i en allt snabbare takt och plötsligt small det till. Helt oväntat. Startskottet hade gått! Folk bara rusade iväg som om det var ett hundrameterslopp. Utan att tänka efter alltför mycket så hängde vi med strömmen, genom det mossiga våta landskapet.

En efter en försvann patrullerna framför oss men till vår lättnad kom det fortfarande patruller bakifrån, för redan efter någon kilometer hade vi helt tappat bort oss. Sjöar passerade utmed vår löpväg, men ingen tycktes finnas med på kartan, som var av den något ovanliga skalan 1:50 000. Efter ett tag hade vi ingen aning om var vi kunde befinna oss eller ens hur långt vi hade kommit, men vi hängde på, kämpade oss fram.

Som tur var hade vi häng hela vägen fram till första kontrollen och äntligen såg vi den. En snabb blick på klockan visade att vi redan hade sprungit fem kilometer. Skönt tänkte jag. En femtedel av banan var redan avklarad.

Andra kontrollen var en kortsträcka. Rakt på. Vi fortsatte, tog trean och var påväg ner mot dalen för varvning innan vi skulle upp på andra sidan igen.

Vid sjätte kontrollen var vi återigen uppe på fjällen och blickade ut över de vackra landskapet där vi såg en ensam ren som stillsamt strövade fram. Solen gassade fortfarande ner över oss och vi fick se några små glänsande sjöar som låg nedsjunkna i det svagt böljande kalfjälls landskapet.

Vid sjuan gjorde vi en mindre miss, återigen beroende på den ovana kartskalan, men nu var det även andra saker som började spela in. Tröttheten börjar göra sig påmind. Vi hade en långsträcka framför oss där vi valde att springa på skrå utmed fjället. Vegetationen var delvis mycket tuff och farten sjunk snabbt. Vi kämpade oss fram. Ibland gåendes medan krafterna snabbt sinade när vi kämpade oss uppför den sista kullen där kontrollen satt. Snabbt slänger jag en blick bakåt och ser att två andra patruller snabbt tar in på oss.

Väl framme vid kontroll åtta är vi helt slut. Vi stannar och käkar upp lite av vår nödproviant och får genast se oss omsprungna av en kille från Växjö och hans kompanjon strax följd av två danskar.

Den följande sträckan är kort. Vi ska bara nerför sluttningen och över en mosse. Men den är inte helt lätt och vi bommar något. Därefter väntar en lång sträcka på skrå tillbaka mot målet. Det enda kruxet var att vi vid det här laget var helt slut, framförallt Micke, men han kämpade på. Hängde med när jag drog iväg genom den täta vegetationen.

Men fort går det inte. Varje steg blir en pina genom den eländiga fjällbjörksskogen och aldrig någonsin i min orienteringskarriär har jag upplevt att jag stått så stilla. Vi kom ingenvart, kändes det som. Vi var på samma plats flera gånger och när jag väl trodde att vi var framme så hade jag givetvis läst fel. Vi hade bara kommit halva sträcken. Det gick tungt, segt, men vi kämpade oss vidare.

Slutligen kom vi fram till skidanläggningen där vi äntligen fick se skymten av några andra löpare. Vi sprang tungt om dem, trötta som vi var, för att sekunden senare återigen få se oss omsprungna. Huvudet var tungt och inte alls i form för orientering, men kontrollen hittades ändå. Nu var det bara sista kvar. Glada över det stapplade vi nerför skidbacken men gör samtidigt dagens största bom. Mållöst irrar vi omkring i det lilla skogspartiet. Efter alltför många minuters irrande hittar vi den slutligen, och konstaterar snabbt att den måste ha suttit fel. Nu är det ju inte så lätt att avgöra på just den här kartan, men vi fick i alla fall, i efterhand, medhåll från några av våra medkombattanter.

Bara spurten kvar. Jag tryckte på lite extra men fick snart ta det lite lugnare och nästan gå sista biten in mot målet innan Micke kom ikapp så att jag kunde stämpla oss i mål den här första dagen.

En tid på ca fyra timmar efter 24 km bland fjällen. Bra? Vi vet inte. Vi är helt slut och faller ihop i en hög precis bakom mållinjen. Det gick kanske bra de första 17-18 kilometrarna, men sen tog vi helt slut. Vi låg nog där i knappt en halvtimma innan vi ledbrutna lyckade ta oss ner till duschen, ändå var vi stolta över att vi hade klarat det. Det fanns ingen morgondag att tänka på, bara att vi hade klarat det! Så trötta var vi.

Lite mat blev det sen åkte vi hem till campingen. Jag fick köra, Mikael vågade inte, han var för trött. Även jag kände av lite kramp i vaderna och var lite osäker, men det gick bra. Väl hemma gick vi direkt in i tältet och lade oss. Mikael slocknade direkt. Själv var jag inte långt ifrån att somna in, men låg istället där vaken och kände hur kroppen värkte.

I säkert två timmar låg vi där. En morgondag var det inte att tala om. Det såg ganska kört ut. Vi var båda stela och trötta

Hur som helst så började magen ganska snart att skrika efter mat, så vi begav oss ner till centrum. Vi visste inte riktigt var vi skulle åka så vi kollade runt lite och hamnade slutligen på en pizzeria som vi inte hade besökt tidigare.

Micke beställde in en Kebab-A medan jag tyckte att en Kebab-C verkade smaskens. När pizzabagaren kom ut med pizzorna sade han att de olika kebabpizzorna var olika stora beroende på vilken bokstav som följde efter namnet. Det visade sig att C var den största och då kan nämnas att A var en normal kebabpizza. Pizzabagaren försäkrade mig att om jag inte blev mätt så skulle han bjuda mig på ännu en likadan pizza. Det lät lovande, sen ställde han ner den mest ostsvulstiga pizzan som jag någonsin har sett framför mig och jag kunde inte annat att dra lite på smilbanden medan min mage skrek av hunger, men generös som jag var så delade jag med mig lite av den till Mikael när magen började säga stopp.

Men vad hände sen?

När vi vaknade nästa morgon låg dimman tät över Funäsdalsberget. Jag kände mig trött och seg, men var mest orolig över Micke. Skulle han klara en dag till?

Hursomhelst, hur otroligt det än hade känts igår så stod vi ändå där på startlinjen. Vi bestämde oss för att jag skulle bära packningen hela vägen och så bar det iväg. Jag kände mig genast trött när vi gav oss iväg på den leriga stigen och vidare ut över de sumpiga myrmarkerna och danskarna som på något sätt lyckades att placera sig efter oss under gårdagens etapp var snabbt ikapp oss.

Till min förvåning verkade Mikael ha fått helt oanade krafter den här dagen. Jag ser honom framför mig, pölsa fram över de tunga öppna fälten som en jagad, men pigg älg, och får genast svårt att hänga med.

Första kontrollen tas lätt. Det är först då jag lägger märke till kontroll nummer två. En långsträcka, men desto värre är att vi skall ta oss upp på den högsta toppen på hela kartan, nämligen Stor-Skarven genom att först runda Lill-Skarven. I princip ligger vi jämsides med danskarna under första delen av klättringen och jag känner mig som den som får kämpa mest för att hänga med och kommer lite på efterkälken.

Men känslan av att slutligen komma upp på toppen är slående. Vi ser en liten göl och där! Där sitter kontrollen. Spik på och vilken utsikt vi möter. Nu går det neråt. Vi blickar ut över ett otroligt vackert landskap. Det är inte längre jobbigt att springa när man fylls av denna charm. Vi ser ända bort mot nästa kontroll. Ja, om man hade haft lite bättre syn då.

Men helt plötsligt känns allt så lätt. Det bara flyter på. Vi ser Växjökillen och hans partner i fjärran och springer glatt fram genom det vackra landskapet. Snart väntar ännu en klättring när vi skall upp på Skenören. Till vår glädje är Växjökillen snart bara några meter framför oss. Snabbt är de ikappsprungna och vi hinner utbyta några ord innan vi susar förbi.

Vi rundar Skenörsfjället och spikar kontroll fyra och kommer åter ner bland småsjöarna och mossarna där vi sprang föregående dag. Det går något tyngre men fortfarande känns det bra. Vi hade sprungit på väldigt bra hela vägen, men fortfarande kändes det som om vi befann oss i ett upphöjt tillstånd och bara rusar vidare.

De följande kontrollerna avlöper hyfsat bra, innan vi återigen står inför en klättring. Denna gången är det småhamrarna som skall bestigas och denna klättringen är riktigt tung. Jag ser hur Mikael nästan försvinner framför mig, medan jag kämpar vidare. Det fanns inte mycket att läsa in sig på i den sumpiga sluttningen, men på något vänster lyckas vi gå rakt på kontrollen.

Jag vecklade snabbt upp kartan och ser till min glädje att nu är det inte är långt kvar. Kanske bara fem kilometer! Nerför dessutom. Det bär av, jag börjar tröttna något, men nu går det fort. Riktigt fort och innan vi vet ordet av det defilerar vi in i mål på en grym tid. Tre timmar och tjugofem minuter! Vilket placerade oss sexa på etappen.

Vi känner oss riktigt nöjda när vi hoppar ner i jacuzzin på hotellet där vi byter om innan vi slänger i oss en rejäl portion mat. Gps-klockan pekar på tre mils löpning. I fjällterräng tär det på krafterna, men det är inte tröttheten som sprider sig genom kroppen, utan en upplyftande känsla. En känsla av glädje. En känsla av att nästan kunna sväva fram.

På kvällen blir det åter ett besök på den där pizzerian. Kebab-C för oss båda! Idag slinker den ner utan några större problem, även om det tog emot lite på de sista tuggorna.

Finalen

Bara en dag kvar! Benen känns återigen tunga när vi vaknar upp. Dessutom har vi påtvingats en ännu tidigare start den här morgon och till råga på allt även omstart. Vi startar bara några minuter bakom två herrar från Söders SOL, men vi öppnar starkt och är ikapp dem redan vid första kontrollen.

Kontroll två väntar. Det bär iväg rakt över ett platt ödeland besprängd med mossig blötmark. Här gäller det att hålla tungan rätt i munnen och lita på att kompassen fungerar. Det finns inte mycket att läsa på, men trots detta läser vi in oss snabbt när vi närmar oss kontrollen, men gör sedan tyvärr ett skalfel och bommen är ett faktum. Vi fick se oss omsprungna av både Söderskillarna och danskarna innan vi hittade fram till kontrollen.

Vi lämnar kalfjället bakom oss och beger oss ner i tätare vegatation, tar en liten omväg på en väg, rundar ett berg och kommer in bakvägen till kontrollen och vilka möter vi där om inte danskarna? Nästa kontroll är en rejäl långsträcka över besvärlig terräng med två rejäla stigningar. Vi springer på bra men får verkligen kämpa oss fram över de våta markerna. Sträckan visade sig i efterhand ha tagit nästan 57 minuter, men då var den även en bra bit över sex kilometer lång.

När vi springer vidare ner mot femte kontrollen känner jag att krafterna sakta börjar tryta. Mikael får genast några meter. Det är en svår kontroll men med tungan rätt i munnen tas den utan större problem. Nästa kontroll är, kanske inte svårare, men definitivt tuffare, vi skall nämligen till råga på allt återigen upp på en av Skarvarna. Lill-Skarven den här gången.

Vi springer på ganska bra till en början, över fälten, innan vi långsamt börjar skråa uppför Stor-Skarven. Terrängen blir snart tuffare och det är svårt att ta sig fram, dessutom är det ganska brant och vegetationen är knölig. Det var här mina krafter verkligen sinade. Vi hade precis lämnat Stor-Skarven bakom oss och vi var i passet mellan de båda topparna, påväg över till Lillskarven när det helt plötsligt bara sade stopp. Det var knappt jag orkade hålla styrfarten uppe. Jag fick verkligen kämpa mig fram.

Snabbt stoppade jag i mig en stor dos av vår nödproviant samtidigt som jag lämnade över packningen till Mikael medan vi begav oss uppför Lill-Skarvens branta sluttning, men min blick var alldeles suddig när jag kämpade mig fram. Jag såg Mikael som försvann upp i dimman där någonstans framför mig. Jag försökte öka på stegen men det gick inte. Krafterna var helt borta. Jag gick, kämpade mig fram. Allting kändes tungt, men plötsligt ropar Mikael där uppifrån. Han hade hittat den. Jag skyndade mig så gott jag kunde och stämplade kontrollen. Nu var det bara nerför sluttningen sen var vi i mål, men en klurig kontroll väntade fortfarande.

Som om ett under släpper tröttheten lika snabbt som den hade kommit. Nödprovianten funkar verkligen och jag springer lätt vidare. Nu utan den extra vikten som packningen gav kände jag mig genast pigg och springer snart fram i täten. Vi missade nästa kontroll. En liten sänka som i själva verket skulle visa sig vara en mycket stor sänka. Det var det där med skalan och ekvidistansen igen.

Men när vi väl finner den skjuter glädjen genom kroppen. Bara en lång nedförsbacke kvar. Vi kubbar järnet ner, blir lite ställda när vi inte direkt hittar kontrollen men fattar snabbt läget. Tar sista kontrollen och sen ger vi järnet. Vi spurtar allt vad vi kan mot det härliga efterlängtade målet och inte helt oväntat så vinner vi spurten! I överlägsen stil.

Glädjen är total! Vi klarade det! Tre extrema dagar över distanser som vi verkligen inte gör dagligen och dessutom i en helt fantastisk terräng, men även mycket krävande. Det är sällan man får uppleva den känslan och det var sannerligen värt det. Varje steg var värt det. Det här var en upplevelse som kommer att finnas kvar inom mig en lång tid framöver!

Ja, så blev det slutligen ett dopp i jacuzzin, en rejäl portion mat och allmänt välmående. Och så givetvis ett besök hos pizzerian. Denna gången verkade pizzabagaren nästan lite oroliga för oss. ”Ni får akta er så ni inte blir tjocka”, sade han. Det finns ingen risk, inte efter den här urladdningen. Pizzan gick lätt ner och jag måste medge att om han hade erbjudit en till den här dagen så hade jag antagligen tagit den, för helt mätt blev man inte.

Nu närmast kanske vi mest väntar på att ta fram skidorna och åka över de snötäckta fjällen men när väl våren kommer och snön smälter och fjällen åter lyser med sin sprudlande skönhet så hoppas jag själv åter få springa över de vackra fjällen och åter anta den här utmaningen, som då går i Lofsdalen och kanske är vi då även några fler från Rigor som ställer upp? För de som kanske inte riktigt känner sig förberedda att anta den här utmaningen, så finns det ju även kortare klasser. Ner mot åtta kilometer låter väl inte alltför skrämmande. För den här återblicken är bara en liten del av verkligheten, för att verkligen få uppleva det här magiska arrangemanget måste man vara där!

Ps. Vi gjorde placeringsmässigt vår bästa etapp sista dagen, kom på en femteplats med en tid på 3 timmar och tjugosex minuter på den mest kuperade banan, alltså bättre och bättre för var dag. Hade det varit några fler etapper så hade vi nog snart vunnit. 🙂

Det är alltid kul att läsa saker som man skrev för längesedan. Jag inser att jag inte alls var lika vältränad då som jag är nu. Jag sprang antagligen milen ungefär lika snabbt då som jag gör nu, men jag har blivit betydligt starkare i kuperad terräng och jag har blivit betydligt starkare på längre distanser. Micke var dessutom fortfarande bara junior när vi sprang det här loppet. Vi får väl se om vi får möjligheten att bevisa att vi har mer att ge? Om vi nu bara får chansen att springa Fjällorienteringen ännu en gång.

Ps. Bilden är tagen dagarna innan. Norr om Klinken. Man kan ju inte ta bilder när man tävlar.

Uppdatering: Arrangören har meddelat att det inte kommer att bli något lopp i år, men möjligvis nästa år.