Det här inlägget är del 1 av 7 i serien 2022 Jotunheimen och Strynfjällen
Årets norgeresa börjar i Jotunheimen, vid sjön Gjendes, med målet att bestiga toppen av Surtningssue. Det var också hela planen med den här resan. Resten fick lösa sig under resans gång. När jag var här 2014 tillsammans med Mikael och Mats. Då kom Mats med förslaget att vi skulle bestiga Surtningssue, för att det skulle vara bra utsikt därifrån. Fast då hanns det inte med eftersom vi hade andra turer på agendan, men Surtningssue har etsat sig fast i mitt huvud sedan dess, som en topp som jag gärna skulle vilja besöka och nu tänkte jag att det var dags.
Natten hade jag spenderat i bilen cirka tjugo minuter från Gjendesheim. Jag tog det rätt lugnt på morgonen. Käkade frukost innan jag begav mig av mot Gjendesheim. När jag kom fram till Gjendesheim så blev jag hänvisad till en parkering som låg ca. två kilometer från fjällstationen. Så här såg det inte alls ut sist jag var här. Då parkerade vi nere vid hamnen, där färjorna över Gjendes går.
Planen för dagen var hursomhelst att ta båten till Memurubu, bestiga Surtningssue och sedan ta båten tillbaka igen. Det kändes som ett lagom dagsverke. Jag kände inte att jag hade direkt bråttom, så jag tog god tid på mig att byta om och göra mig redo för turen. Det var blå himmel och det kändes som den perfekta dagen för en toppbestigning.
När jag står där på parkering så ser jag plötsligt några som börjar springa mot Gjendesheim. Jag hade en uppfattning om att båtarna gick i skytteltrafik hela dagen mellan Gjendesheim och Memurubu, men det väckte en tanke hos mig. Kanske var det inte så? Kanske skulle jag kolla upp båtarnas avgångstider? Det var då jag insåg att sista morgonbåten gick om bara sju minuter och jag var inte ens klar. Jag skulle aldrig hinna! Jaja, det fick lösa sig.
Löpning till Memurubu
Jag joggar iväg mot Gjendesheim och går in shopen och frågar om det går några mer båtar den morgonen. Det gjorde det givetvis inte. Det är väl som det är, tänkte jag. Då får jag väl springa till Memurubu. De frågade vart jag var påväg och då nämnde jag att jag skulle till Surtningssue. Då visade det sig att de som arbetade i shopen inte ens visste var den låg. Det är antagligen inte så många som bestiger Surtningssue, tänkte jag. Men jag fick med mig informationen att sista båten hem från Memurubu gick klockan halv fem.
Det skulle jag lätt hinna, tänkte jag när jag gav mig av på den lilla stigen som slingrar sig fram utmed Gjendes strand. Jag hade ett minne av att den här stigen var ganska lättsprungen och fin, och det var den, men bara den första kilometern. Så då tänkte jag, aldrig att jag kommer att springa den här stigen igen. Då springer jag hellre över Besseggen, bergskammen som är den här traktens stora turistattraktion, men en stig som också är längre och tuffare.
Stigen mot Surtningssue
Stigen till Memurubu tog något längre tid än vad jag trodde att den skulle göra. Jag anländer till Memurubu strax efter tolv. Jag tar min första Snickers. Totalt har jag fyra med mig. Jag tänker att jag har gott om tid på mig. Fyra och en halv timme. Så lång tid ska det inte ta att bestiga Surtningssue.
Det finns två vägar upp till Surtningssue. En som går i dalen, som är brant närmast toppen, och en som går över kammen och därmed är brantare i början. Jag tänker att jag ska ta den ena leden upp och den andra ned, så jag funderar lite på vilken som är bäst åt vilket håll. Först tänker jag att det naturliga är att gå kammen upp, men sen tänker jag också att det antagligen är mäktigast utsikt från kammen och att man oftast har bäst utsikt när man springer nedför.
Så jag väljer att springa upp i dalen. Det är en fin stig som går utmed en stor bäck upp i Memurudalen. Jag påminns om det fina vädret. Solen strålar verkligen från en klarblå himmel. Det är en perfekt dag för en fjälltur. Det är varmt och gott också och det är en fin dal jag springer i. Jag ser den strilande bäcken i dalens botten och när jag lyfter blicken så ser jag de snöklädda topparna som sträcker sig som spetsar mot himmelen och några lägre gröna runda toppar. Bakom mig skymtar jag Gjendes som glöder med sitt grönblåa vatten.
Det är riktigt fint. Jag påminner mig själv av att njuta. Att ta in omgivningen. Fånga dagen som det så populärt heter. En bit upp i dalen så träffar jag på en norsk dam som är ute på vandring. Det visar sig att hennes man var påväg upp till Surtningssue också. Hon tittar sig om och undrar vilken av topparna som är Surtningssue. Jag tittar mig också om, men inser att den inte borde synas härifrån, vilket den heller inte gjorde, men hon insisterar om att det måste vara en av de topparna framför oss.
Jag fortsätter. Plockar långsamt höjdmeter för höjdmeter. Tar min andra Snickers precis innan landskapet börjar byta karaktär. Från grönt till ett mer kargt och stenigt fjällandskap. Jag springer förbi ett fint vattenfall. Sen börjar jag skymta en stenig sluttning framför mig. Jag inser att det är där som jag ska ta mig upp.
Det är en väldigt otydlig led som tar mig upp mot Surtningssue. Efter en klättring som får det att börja kännas i mina ben så kommer jag upp till platsen där de två lederna strålar samman. Här gör jag ett kort stopp och äter upp min tredje Snickers. Jag intalar mig också om att det kommer att gå snabbare neråt och att jag inte behöver lika mycket energi då.
Toppstugan på Surtningssue
Efter ytterligare lite klättring så närmar jag mig slutligen toppen av Surtningssue. Men först kommer jag upp till Toppstugan. Det är det klassiska fenomenet när man bestiger toppar, att när man tror att man är uppe så inser man att det finns ytterligare en topp lite längre bort.
Vid toppstugan träffar jag på tre norrmän. En dam och två herrar. Jag börjar prata lite med dem. Vi pratar om vad som är så bra med Norge och jag säger: “Det är det här jag gillar med Norge.” och så pekar jag ut mot topparna som ligger inklädda bland glaciärerna, som denna dag ligger så fridfullt under den klarblå himmelen.
Jag gillar den alpina miljön. Det har vi inte så mycket av i Sverige. Vi har Kebnekaisemassivet och vi har Sarek, som båda är alpina miljöer, men i Norge finns det berg överallt och flertalet alpina områden. De vi i Sverige kallar fjäll är ofta ganska små runda kullar. Dessutom så har de områden där fjordarna möter de höga topparna. Fjordar och berg. Branta sluttningar. Det är vackert. Brutalt och oförlåtligt. Det är det jag gillar. Man är utelämnad till naturen.
Det var vad jag berättade för norrmännen. Nästan i alla fall. Sen börjar vi prata om vad jag har med mig på turen. Mestadels så har jag bara sprungit i shorts och t-shirts, men jag har även haft med mig en tröja som jag har haft runt midjan. Tröjan har jag nu på mig så det enda jag bär med mig är ett Flipbelt. I det har jag bara en vattenflaska på en halv liter och en Snickers. Och så har jag en extra vindjacka. Det kanske är lite tunt, framför allt om olyckan skulle vara framme men det är också skönt att inte bära med sig för mycket.
Norskan verkar då bli lite orolig för mig så hon bjuder mig på både vatten och godis. Trots att jag säger att jag har så jag klarar mig. Det gäller ju bara att hitta en rännil så är flaskan full igen och energin har jag mestadels i kroppen redan. Ett kortare stopp brukar räcka som återhämtning.
Mot Surtningssues topp
Det är kul när man träffar lite folk att prata med. Jag kollar på klockan. Den tickar på. Jag inser att turen hittills har tagit längre tid än vad jag räknade med och efter det här stoppet inser jag att det kan bli svårt att hinna tillbaka om jag dessutom ska hinna med en tur till toppen. Ska jag vända om och springa ner igen? Nej, då missar jag ju hela meningen med turen. Jag kanske kan hinna tillbaka till båten ändå, tänker jag.
Jag ser toppen på håll. Det rör sig någon där uppe. Jag tackar för mig och springer vidare mot toppen. Det går ganska snabbt dit. Jag springer först upp på den vänstra toppen innan jag tar mig över till den högsta toppen. Marken tar plötsligt slut framför mig. Det är ett stup rakt ner. Framför mig ser jag en stor glaciär. Jag vänder mig om och ser ner mot Surtningssues södra lilltopp. Där breder en brant ut sig som sträcker sig ner mot glaciären. Det är vackert.
Vart jag än vänder mig så är det vackert. Jag tänker på den där färjan som ska ta mig hem. Jag hinner nog inte tillbaka, tänker jag. Mest för att jag vill njuta av det här ögonblicket. Jag vill stanna på den här platsen och bara supa in omgivning och lugnet. Jag sätter mig ner på den hårda stenen. Tittar mig runt. Det är en mäktig syn. Det är en perfekt dag. Jag vet inte om det kan bli bättre än så här.
Även om det är lite kallt så skiner solen från den klara himmelen. Det sitter en man och röker vid toppen. En bit ifrån mig. Kanske är det en segercigarr? Efter ett tag kommer han fram till mig och frågar om jag kan ta en bild av honom på toppen. Det gör jag. Sen börjar vi prata lite. Det visar sig att han kommer från Tyskland och att han har vandrat hela vägen hit från sitt hemland, genom Danmark, Sverige och slutligen nu Norge. Han säger att han är påväg till Trondheim. En mäktig resa må jag säga och en kul historia att höra om.
Vägen tillbaka
Efter att ha spenderat ungefär en halvtimme på toppen så börjar jag känna mig lite småkall. Jag börjar skaka när jag reser mig upp. Stunden är över. Det är dags att bege mig hemåt igen. Jag säger farväl till tysken och så börjar jag springa ner igen. Jag tittar på klockan igen. Jag inser att det inte längre är någon idé att ens försöka hinna med färjan. Jag som hade så mycket tid på mig när jag gav mig av. Vart har den tagit vägen?
Jag vet inte exakt hur jag ska ta mig hem men det för lösa sig på något sätt. Kanske kan jag springa hem över Besseggen. Det hade ju varit pricken över i:et, men frågan är om jag orkar det. Jag har redan varit ute ganska länge. I Memurbu finns ju även ett fjällhotell. I värsta fall får jag ta in där.
Jag springer över den skrovliga steniga marken. Försöker följa markeringarna men de är svåra att hitta. Plötsligt står jag där mitt ute bland stenskravlet och har ingen aning om vart jag ska. Man kan ju springa lite som man vill men då finns också risken att hamna helt snett och komma till något ställe där man inte längre kommer ner. Så jag tar fram mobilen och läser in mig och inser att jag har gått lite snett. Jag hittar leden igen men den är fortsatt svår att följa. Många gånger får jag stanna och spana efter de röda markeringarna, ibland utan att hitta några, vilket leder till att jag får chansa lite.
Det tar tid. Längre tid än vad jag hade tänkt att det skulle göra och den där utsikten som jag hade förväntat mig när jag sprang nerför kammen är faktiskt inte så mycket att hurra för.
Jag ser stigen som går upp mot Besseggen. Jag tänker att nu när jag ändå har höjden så kanske jag kan passa på att gena över till den och slippa den första klättringen och ta Besseggen hem. Jag känner mig fortfarande rätt pigg och energinivån känns helt okej. Men min sista Snickers tog jag en stund efter toppen och jag har ingen extra energi med mig längre. Klarar jag mig hela vägen hem?
Efter mycket funderande fram och tillbaka så inser jag att jag inte sparar så mycket höjd på att springa direkt över till stigen mot Besseggen och då bestämmer jag mig istället för att springa ner till Memurubu.
Tillbaka i Memurubu
Jag är rätt trött när jag kommer ner till Memurubu igen. Jag har inte bestämt mig för vad jag ska göra. Kanske skulle jag kunna stanna här men samtidigt så vill jag tillbaka till Gjendesheim. Dit finns det två vägar. Antingen så gör jag en monsterprestation och springer över Besseggen eller också så springer jag samma tråkiga och knixiga stig som jag sprang hit. Den som går utmed Gjendes strand. Den stigen som jag tänkte att jag aldrig mer skulle springa.
Det hade varit härligt att stanna i Memurubu också. Men jag har inget ombyte med mig. Lakan och handduk kan man säkert hyra men ombyte är det nog värre med. När jag sitter där på trappan till fjällstation så kommer damen ut som jag mötte i Memurudalen tidigare under dagen. Hon frågar om jag har sett hennes man. Han skulle ju ha bestigit Surtningssue, men jag säger att jag inte har sett honom. Vilket jag tycker är konstigt. Det borde jag ha gjort.
Kvinnan går därifrån. Då inser jag att jag visst såg någon. En person som rörde sig borta på sydtoppen. Kanske gjorde jag henne orolig. Det är dåligt med mobiltäckning bland bergen också.
Jag tar i vilket fall beslutet att springa hem. Det är fortfarande varmt ute och solen skiner. Det har varit en helt fantastisk dag, så varför inte njuta lite mer av den? Men jag tar av mig på fötterna och går in i fjällstationen. Jag kollar vad det finns att köpa i butiken. Jag behöver energi och jag är törstig.
En läsk och en chokladkaka fick det bli. Det visade sig dock att en 50cl pepsi kostade 50NOK och en stor chokladkaka kostade 60NOK. Men det fick det vara värt. Jag gick ut och satte mig på trappan igen och blickade ner mot Gjendes medan jag njöt av min läsk och tog några bitar av chokladkakan. Resten sparade jag som färdkost på resan hem.
Samma väg tillbaka
Sedan gav jag mig av. Jag valde återigen att springa utmed Gjendes kant. 1100 höjdmeter kändes lite väl mastigt för tillfället och det skulle ta längre tid att springa över Besseggen, så istället blev det att springa på den stigen som jag aldrig mer ville springa på. Vägen hem kändes väldigt lång, men jag visste också att det skulle ta tid. Jag försökte att njuta av turen och jag hade inga förväntningar på att det skulle gå fort. Det fick ta den tid det tog och med jämna mellanrum stannade jag och tog några bitar av chokladkakan.
Nio och en halv timme efter det att jag hade gett mig av kom jag återigen tillbaka till parkeringen där bilen väntade. Det blev en lång tur. Mycket längre än vad jag hade tänkt mig när jag gav mig av. Men det blev också en mycket bra tur. Jag har hunnit uppleva mycket under dagen och allt var positivt. Jag kände mig väldigt nöjd när jag kom tillbaka. Benen kändes sådär goa som de bara gör efter ett rejält långpass och sinnesnärvaron var total.
Nu var det bara att fixa lite mat och gå och lägga sig så var den här dagen fulländad.
