Det här inlägget är del 7 av 10 i serien 2014 Kebnekaise vinter
Ibland är skillnaden stor. Vissa dagar susar snön genom luften så att man knappt ser handen framför sig. Andra dagar skiner solen och himlen är så klart blå som den bara kan bli. Idag var en sån dag och idag var jag ledig. Eller ledig och ledig, man skulle mer kunna säga att jag har slutat arbeta, för igår arbetade jag min sista dag här på Keb och på Fredag bär det av hemåt.
Men än är min tid här inte över. För nu finns det så mycket tid att bara njuta. Njuta av solen som speglar sig mot den vita snön. Njuta av de vackra bergen som vi är omgivna av, för det är nu de är som mäktigast, som vackrast.
Jag började den här dagen med att bege mig av mot Singistugorna på skateskidorna. Jag gjorde en liknande tur under gårdagskvällen när hela dalen låg upplyst och allt var stilla. Fast då åkte jag bara till Liddo och vände. Så idag tänkte jag åka hela vägen och det gjorde jag. Nästan. Jag stannade någon kilometer från stugorna där jag sedan vände.
Varje gång jag höjde blicken så fångades jag av en underbar känsla. En storslagen vy. Jag försökte fånga den på bild men när jag kom hem så insåg jag att allt bara blev vitt och kontrastlöst. Så tyvärr blir det inga bilder den här gången men man måste ändå uppleva det för att förstå.
På eftermiddagen passade jag på att ta en lättare löptur. Den här gången bar det av österut. Över Tarfalabron och vidare uppe på södra delarna av Tarfalamassivet och vidare ända bort tills Tarfaloalgi tar vid. Här visste jag att det fanns en del sjyssta barmarksstråk, men för att ta sig både dit och hem krävdes en hel del pulsande i djupsnö. Men det var det värt. För känslan av att få springa på barmark är obeskrivlig efter att ha spenderat nästan tre månader i ett snötäckt landskap.
Nu känner jag mig lite småtrött så ikväll blir det vila och lite allmänt häng, men imorgon väntar nya äventyr!