Det här inlägget är del 1 av 1 i serien 2026 Veodalen
- Trollsteinstopparna
Jag hade knappt bestämt mig vart jag skulle åka när jag lämnade hemmet och körde mot Jotunheimen, för min andra vistelse här under det här året. Men jag hade en liten plan och det var att jag först skulle ge mig på att bestiga topparna som ligger norr om Glittertinden, varav många heter någonting med Trollstein.
Min första plan var att jag skulle ta dem från öster, med utgångspunkt i Visdalen, men precis när jag begav mig iväg så kom jag på andra tankar. Nämligen att ta dem från andra sidan. Från Veodalen. För då hade jag även möjlighet att ta några andra toppar som jag hade missat som är möjliga att ta från Veodalen. Så det bar av till Veodalen.
När jag vaknar upp i Veodalen så ligger molnen låga mellan bergen. Ibland ser jag mer av fjällen i fjärran och ibland ser jag dem knappt alls. Det som mitt öga dras till är Store Veotinden som ligger längst in Veodalen. Stundtals så syns den mer eller mindre och stundtals så är den skymd bakom dimman. Store Veotinden har jag fortfarande kvar att bestiga och jag ska ta mig dit någon dag. Fast idag väntar en annan tur. Tanken är att jag ska bestiga sex stycken primärtoppar som är över 2000m höga.
Avfärd mot Austre Trollsteinshøe
Jag vet att det här kommer att bli en lång tur så tanken är att jag ska ge mig iväg tidigt. Men tidigt för mig är inte alltid så tidigt och när man är till fjälls så är det alltid mycket som ska fixas innan jag kommer iväg. Det ska lagas mat, diskas, bytas om och packas. Ja, också så ska det borstas tänder och gås på toa. Som en vanlig morgon men allt tar lite längre tid när det är kallt och måste göras utomhus.
Men iväg kommer jag tillslut. Jag befinner mig alltså på parkeringen precis utanför Jotunheimens nationalpark i Veodalen. De flesta som parkerar här beger sig vidare mot Glitterheim men jag beger mig av västerut. Uppför den gröna sluttningen. Tidigt plockar jag ett gäng höjdmeter. Jag tar mig över den första knallen och kommer upp på en grön platå. Härifrån borde jag kunna se mitt första mål, som är Austre Trollsteinshøe, framför mig men hela det massivet som Austre Trollsteinshøe är en del av är täckt av låga moln.
Jag tar mig framåt. Tappar några höjdmeter, passerar några bäckar, innan jag närmar mig nästa del av klättringen uppåt. Plattån som jag passerar över är rätt grön. Här vandrar det några renar på bete. Men den sluttningen som jag ser framför mig. Där jag ska upp. Den är karg och stenig.

Vägen mot första toppen är lång
Jag kommer fram till det steniga partiet och börjar klättra uppåt. Delvis bjuds jag på rätt kul klättring. Men ju högre upp jag kommer desto mindre brant blir det och desto mer av ett stenfält. Jag ser ett toppröse framför mig och också två personer. Tänker. Oj, är jag redan uppe vid toppen.
Men nej! Det är inte toppen. Jag har bara kommit upp på ännu en platå. Det är visserligen en topp här men den är bara 1995 möh. Jag ser de två personerna framför mig igen. De går en mer västlig riktning än vad jag hade tänkt. Jag går mer mot nord. Jag tar mig över det platta stenfältet och börjar återigen klättra uppåt. Dimman omfamnar mig alltmer när jag kommer högre upp och snart så är min sikt i princip obefintlig.
Men efter ett tag så ser jag ett röse framför mig. Jag tar mig fram dit. Men inte heller det här är min topp. Hela den här klättringen har varit fylld med småtoppar. Det har länge känts som att jag har närmat mig toppen men sen insett jag bara har kommit fram till ännu en minitopp. Det kändes till en början att det gick väldigt fort men när jag kom upp på platån så kändes det istället som att det gick väldigt långsamt.
Historiskt så har jag sprungit stora delar av de platta delarna på mina turer och på så sätt sparat rätt mycket tid, men i princip hela det här året så har jag haft problem med ett knä som smärtar och en vad som blir överspänd. Därav så kommer jag att vandra runt hela den här turen och det kommer att ta längre tid än vanligt.
Finnhalsnobbe
Jag står där i dimman. Jag har kommit alldeles för långt österut och behöver alltså vika av västerut för att komma till den högsta punkten på den här toppen. Alltså ut till Finnhalsnobbe. En spets som sticker ut i en brant sluttning som stupar ner mot dalen nedanför.
När jag kommer dit så känns det inte alls som att vandringen hit har varit enkel. Även om den var det. Toppen känns hyfsat alpin. Jag står där och blickar ut över gapet som är bortom stupen. Där på andra sidan ser jag stundtals sluttningen som leder vidare upp mot min nästa topp. Upp mot Store Trollsteinshøe.
Dimman flackar framför mig. Ena stunden kan jag skymta den här sluttningen och ena stunden så är den helt borta. Allt är bara vitt.
Store Trollsteinshøe
Från Finnhalsnobbe tar jag mig söderut, ner till sadeln mellan Austre och Store Trollsteinshøe. Sedan börjar klättringen uppåt. Den påminner mig lite om klättringen upp mot Besshøe. En jämn stenig sluttning som aldrig tycks ta slut. Dimman kommer och går. Ibland är den så tät så jag knappt ser något framför mig. Ibland så lättar den och visar omgivningen runt omkring mig.
När jag kommer upp topplatån ligger dimman tung. Jag ser inte långt. Det är rätt platt häruppe och topplatån är ganska stor. Det ska också nämnas att det här inte är sommarens varmaste dag. Utan snarare tvärtom. När jag går där i dimman över den platta toppen så börjar det att snöa. Jag tittar mig runt. Allt ser bara platta ut. Det är svårt att avgöra var någonstans det är högre och vart det är lägre. Jag har heller ingen kompass med mig. Men jag har en telefon med gps och karta. Men jag tänker att jag borde klara av att hitta häruppe ändå. Jag lägger en rak kurs framåt.
Efter några minuter så ser jag något som ser ut som att det har byggts av människors händer. Jag minns det som att det inte bara var ett röse som jag såg utan flera. Kanske har det varit rätt svårt att avgöra vilken som är den högsta punkten här. För den här toppen är verkligen platt. Hursomhelst så står jag där på Store Trollsteinshøe. Snön faller från ovan. Dimman ligger tung, så att jag inte ser mer än några meter runt omkring mig och det är kallt. Det är inte alltid så glamoröst att vara en toppbestigare. Men samtidigt så är det lite av charmen också. En del av utmaningen. Hade jag inte haft ett mål att bestiga alla 2000m topparna i Skanderna så hade jag antagligen inte varit här.

Mot den tredje toppen i det här massivet
Från Nørdre Trollsteinshøe är tanken att jag ska ta mig söderut ner till Søre Trollsteinshøe men här någonstans går det inte riktigt som jag har tänkt. Jag tänker att jag har koll på riktning. Sen ringer telefonen plötsligt. Jag svarar och pratar i telefon i några minuter medan jag vandrar framåt. Det blåser och är kallt så jag börjar frysa. Framför allt i handen som jag håller telefonen. När jag avslutar samtalet så känns det inte längre helt rätt. Jag ska ta mig nerför en ås men nu börjar det slutta brant nedför på min högra sida.
Jag blir tvungen att kolla på telefonen vart jag är någonstans men mina händer är alldeles kalla, så jag knappt kan röra dem och touchskärmen fungerar dåligt. Slutligen lyckas jag klura ut att jag har gått mer österut än söderut, så jag behöver gå tillbaka en bit och lägga om kursen. Sedan tar jag mig nedför åsen och när jag närmar mig botten så börjar det spricka upp en aning och jag kan se Søre Trollsteinshøe framför mig. Då vet jag vart jag ska.
Søre Trollsteinshøe är bara en liten sekundärtopp. Fast den är mycket tydligare och skarpare än dess norra granne. Jag fryser fortfarande lite när jag tar mig upp på toppen, så jag stannar inte särskilt länge här. Utan byter snabbt kurs och beger mig bortåt mot Gråhøe, vilket är den nästa primärtoppen på den här turen.
Gråhøe
Jag följer den branta kanten västerut. Tar mig ner på en kam och sedan uppför igen. Det jag minns från den här toppen var att det var kallt och att det snöade när jag klättrade upp. Jag stannade inte där särskilt länge utan fortsatte bara vidare rakt fram. Nu är alla topparna i det här massivet bestigna så nu behöver jag bege mig ner i dalen innan jag kan klättra upp på nästa topp.
Jag tog mig alltså ner norrut och ville inte komma för långt ner i sluttningen mot brantkanten innan jag visste säkert att det gick att komma ner. Jag lyckades hitta en perfekt väg. När jag kom ner och vände mig om så insåg jag att jag inte hade kunnat ta mig ner tidigare för då hade jag fastnat ovanför en brant.
Väl nere i dalen så spricker det upp lite och värmen kommer tillbaka. Här snöar det inte alls. Utan istället så börjar solen att skina. Jag sätter mig därför ner en stund och njuter av en fika i solen. Jag passar också på att fylla på mina vattenreserver. För snart väntar ytterligare bestigningar av tre toppar.
Jag kollar på klockan. Jag har redan varit ute i fem timmar. Tiden rullar på och den klurigaste toppen väntar fortfarande. Nu ska jag ta mig upp på Trollsteineggje. Men påvägen dit så ska jag även passera över Svartholshøe och Trollsteinrundhøe. Sedan så behöver jag ta mig tillbaka samma väg, så att jag kommer tillbaka ner till dalen där jag nu befinner mig.

Svartholshøe
Eftersom dimman tillfälligt har släppt så ser jag mitt nästa mål när jag sitter där i dalen. Svartholshøe är en rund topp som från det här hållet mest ser ut som en stenhög, som brantar till upp mot toppen. Det är inga konstigheter att ta sig upp till toppen. När jag står däruppe är det inte heller särskilt lång till Trollstein-rundhøe som är mitt nästa mål. Dimman fångar mig åter när jag tar mig bort mot Trollstein-rundhøe. Sista biten upp mot toppen blir det lite brantare och klippigare.
Det snöar återigen lite lätt när jag står där på toppen. Jag blickar bort genom dimman och ser konturerna av kammen som leder upp till toppen av Trollsteineggje. Dagens högsta topp med sina 2300möh och också den svårast toppen att bestiga. Men den ska trots det inte vara särskilt svår.

Mot Trollsteinseggje
Jag tar mig ner i en sänka till och påbörjar sedan klättringen upp mot Dronningje, vilket är en förtopp med ett kungligt namn men som i själva verket inte är lika storslagen som namnet kan antyda. Efter Dronningje tar jag mig ner i en liten smal sänka med lite exponerat läge innan jag klättrar uppåt igen. Kammen blir nu smalare. Snön faller ymnigt och lägger sig lite lätt på marken runt omkring mig. Det är bara sten med några vita korn och så är de dimman som skymmer sikten. Det är allt jag ser.
Jag följer kammen framåt. Snart möts jag av en brant bergvägg. Jag visste att det skulle finnas en tuffare passage på kammen upp mot Trollsteinseggjes topp och här är den alltså. Efter en snabb inspektion av möjliga vägar så tänker jag att det borde vara enklast att runda branten till vänster, så jag börjar klättra ut på klippans vänstra sida, men upptäcker snart att det blir lite väl svårt. Vad jag har läst om den här toppen så ska det inte vara jättesvårt. Så jag inser att jag antagligen har gått fel väg och vänder tillbaka. Snart hittar jag en annan enklare väg som tar mig förbi kruxet.
Den sista vandring upp mot toppen är hyfsat exponerad. Den kanske känns lite extra krävande också med tanke på vädret. Men jag tar mig metodiskt framåt och snart kan jag se toppen framför mig. Jag hade en förhoppning om att jag skulle få stå där på Trollsteinseggjes topp och blicka upp mot den väldiga Glittertinden, men det enda som jag ser framför mig åt Glittertindens håll är kammen som fortsätter bortåt, ända tills den slukas av den vita dimman.

Att ta sig tillbaka
Nu hade jag varit ute i över sju timmar och jag var tvungen att ta mig tillbaka samma väg som jag kom. Alltså tillbaka över Trollstein-Rundhøe igen. Jag befinner mig nu så långt bort jag någonsin kommer att befinna mig från parkeringen, där jag startade den här dagen. Det är en lång väg tillbaka men det finns en topp kvar som jag vill bestiga innan jag beger mig hemåt.
Och det är Grotbreahesten. När en topp avslutas med hesten i Norge, så har jag lärt mig att det är en topp som sticker upp som en ö mitt i en glaciär. Eller den kanske gjorde det när den gavs sitt namn i alla fall. Grotbreahesten ligger mycket riktigt omgiven av glaciärer men inte på dess alla sidor.
Ett tag så har jag ett hopp om att glaciären har smält så pass mycket att man ska kunna ta sig ner direkt från Trollsteinseggje och gå på en kam över glaciären. Så när jag tar mig ner från Trollsteinseggje så tänker jag att jag ska se om det är möjligt. Glaciären som är med på kartan mellan Trollsteinseggje och Trollsteins-rundhøe är i princip obefintlig i verklighet.
När jag kommer ner till den sänkan mellan de båda topparna så inser jag som tur är att så inte är fallet. Glaciären lever fortfarande, även om den har krympt gentemot kartan. Men det innebär i vilket fall att jag behöver ta mig ner i Svartholsglupen och runda både Trollsteintjønne och Grottbreahesten och sedan ta mig upp på Grottbreahesten från norr.
Vägen mot Grotbreahesten
Att ta sig ner till Svartholsglupen visade sig vara lite knöligt. Det var mycket stora stenar här som kändes lite krångliga att ta sig fram på. Vid det här laget börjar jag också känna av en viss utmattning och krafterna börjar sakta tryta. Jag vill egentligen bara gå hem. Det är bra nu. Jag har fått utstå mycket redan den här dagen. Jag har frusit. Jag har gått genom dimma. Det har snöat och det har blåst. Det är inte alltid så graciöst att vara i fjällen och just nu så börjar tankar om varför jag gör det här sakta pocka på mitt sinne. Varför ska jag gå runt och frysa när jag skulle kunna ligga på någon solig strand någonstans och ha det gött. Men på något sätt är det det här som är livet. Motgång och framgång. Det enkla och det svåra. En ständig balans.
Jag är nu nere vid sjön. Passerar över en fin stenbro som någon har byggt över den lilla bäckfåran. Tar mig uppför en liten slänt och blickar upp mot Grottbreahesten. Bortanför sjön ser jag ett brant stenfält. Det är inte så högt. Kanske hundra höjdmeter. Men just nu känns det som en utmaning. Jag känner att krafterna börjar tryta. Men jag delar in resan i etapper. Först ska jag uppför stenfältet, sedan ska jag runda Grottbreahesten och sist ska jag klättra upp till toppen. Tre etapper.
Nu klättrar jag uppför stenfältet. Det är en fin klättring och det går lättare än jag hade trott. Jag kommer upp men klättringen fortsätter uppåt. När jag kommer fram till foten av Grottbreahesten så tänker jag att jag har plockat hälften av höjdmetrarna till toppen. Snart är jag uppe. Jag rundar Grottbreahesten på södra sidan. Ursprungsplanen var att jag skulle gå runt hela toppen och klättra upp på den sydvästra kammen, men när jag står där och blickar upp så ser jag en annan väg. En kortare väg. Möjligtvis lite svårare. Om den ens är möjlig? Är det värt att chansa?

Jag chansar
Jag är trött så jag chansar och hoppas på det bästa. Om jag inte kommer upp så måste jag ta mig ner igen och ta den andra vägen runt och upp. Men det ser fullt möjligt ut att ta sig upp här. Så det gör jag. Klättringen går bra. Det är aningen löst på sina ställen så man får vara lite försiktigt när man tar sig uppåt.
Men slutligen kommer jag upp på Grottbreahestens topp. Den sjunde primärtoppen som jag bestiger den här dagen. Det blåser friskt däruppe men dimman och molnen har släppt lite. Samtidigt så börjar det skymma. Jag blickar österut i dalen. Det är långt hem. Jag börjar snabbt frysa. Här vill jag inte stanna för länge. Det är bara att börja röra mig neråt och hemåt igen. Det blev ingen trevlig topp att bestiga. Nästan bara en avprickning i protokollet.

Vägen hem
Jag funderade ett tag på vilken väg jag skulle ta ner men väljer att ta samma väg som jag tog upp. Sedan fortsätter jag min vandring neråt i dalen. Jag tänkte att det skulle gå lite snabbare än vad det gjorde men hela tiden känns det som att jag står stilla. Jag går och går men kommer bara långsamt framåt. Nu när tröttheten har slagit till så är vandringen inte lika njutfull längre.
Men jag tar mig framåt. Går på ungefär samma ställe som jag gick upp. Men gör vissa andra vägval. Slutligen kommer jag ner på vägen. Det har börjat skymma men det är inte becksvart ännu. Det är fortfarande sommar även om det är svårt att tro.
Jag kommer fram till bilen. Jag har vid det här laget varit ute i nästan tretton timmar. 32km och nästan 2400 höjdmeter. I bitvis eländig terräng. Men på något sätt känns det skönt, även om jag fryser lite. Jag lagar mat och fixar innan det är dags att gå till sängs. Njuter av de sista solstrålarna över himmelen. Äter. Hör bäckens brusande. Det här är livet ändå. Det ska vara lite kämpigt för det gör vilan än mer njutvärd.
Imorgon väntar en annan dag och nya äventyr.
