Sommar 2025 kom och då fortsatte jag min strävan mot målet att bestiga samtliga 2000m toppar i Skanderna. Men det gick inte riktigt som jag hade hoppats. Vädret var inte alls med mig. Det var två inledande dagar med delvis sol sen drog regn och rusk in över bergen.

Första dagen gjorde jag en fin och klurig tur upp på Tverrbytthornet varifrån jag fortsatte att traversera bort över Tverrbottentinderna. Inledningen på den traversen visade sig bjuda på en del utmaningar och turen blev rätt lång.
Andra dagen bestämde jag mig därför att ta en lättare topp och då blev det Stetinden. Sen tredje dagen hade jag planen att jag skulle göra en travers över Bukkeholstinderna och sluta på Bukkehøe, men innan jag kommit till foten av Bukkeholstinderna så tog det stopp. Det var kallt och det regnade och den här traversen är inte den enklaste. Dessutom var jag rätt sliten, så jag bestämde mig för att avbryta. Det kändes som ett nederlag när jag packade ihop mina prylar och lämnade Leirdalen för stunden.
Prognosen var inte särskilt positiv för de kommande dagarna heller men dagen därpå siktade jag ändå in mig på en enklare topp. Fannaråki. En ganska känd topp i Norge. Där det bland annat finns en stuga på toppen som alltså ligger på över 2000m höjd. Det var en dimmig dag som jag besteg Fannaråki och samma dag passade jag även på att besöka Store Stendalsnosi.

Väderprognosen såg fortfarande inte särskilt lovande ut dagen därpå så det blev en turisttur ner Skjolden och Luster. Där jag stannade en dag innan jag begav mig tillbaka igen till Leirdalen och begav mig på Storgrovhøe. En tur som började i dimman men som sprack upp och bjöd på hyfsad utsikt Storjuvbreen och om det inte hade varit för molnet som låg över Galdhøpiggen så hade man även sett den tydligt härifrån.

Det som senare skulle visa sig bli min sista dag i Jotunheimen bestämde jag mig för att ge mig på en tuff best. Nämligen Skardstinden. Norges femte högsta topp. Ser man den här toppen från Galdhøpiggen så avtecknar den sig bara som en brant bergvägg åt alla håll. Kommer man däremot från väster så möter man en brant rygg som till synes kräver klätterutrustning. Men om man är lite finurlig så går det att hitta en väg upp till toppen som gör det möjligt att bestiga den här toppen utan klätterutrustning. Det var den vägen jag tog upp och sen en liknande väg ner. Det var klurigt att hitta rätt väg, var knöligt att ta sig fram och tog lång tid men jag kom upp och ner. På nervägen passade jag även på att besöka Storjuvtinden, som för övrigt ligger på kammen ner från Galdhøpiggen.

Jag hade mer planer för den här resan men när jag vaknade upp dagen efter slog regnet som spön i backen. Jag blev blöt bara jag tog mig ut. Trots regnjacka. Jag tänkte länge att jag skulle bestiga Storbreahøe men när jag skulle till att byta om så bestämde jag mig ändå för att åka hem istället. Storbreahøe kommer att få vänta på mig ytterligare en tid.