Det här inlägget är del 11 av 11 i serien 2016 Bestigning av Sveriges 2000m toppar

Det var den 18 augusti 2016 som jag och Erik gav oss ut på vårt äventyr som gick ut på att bestiga samtliga av Sveriges toppar över 2000m. Det äventyret var tänkt att ta fyra dagar men nu har det passerat många dagar och många år sedan dess. Då tog vi nästan alla 2000m toppar i Sverige, men uppgiften skulle visa sig vara för tuff och hela äventyret slutade någonstans uppe på Kebnekaises nordtopp, för min del. Eller kanske på Kaskasatjåkkas topp. Hursomhelst så lyckades jag bestiga alla utom två toppar. Sielmmacohkka och Kaskasapakte.

Nu är det den 8 augusti 2025. Jag befinner mig i Nikkaluokta och målet är att fullgöra det jag en gång startade. Att slutligen bestiga alla Sveriges 2000m toppar, genom att bestiga de två kvarvarande topparna.

Tanken var från början att jag först skulle ta mig till Tarfala och därifrån bestiga Kaskasapakte. Efter det tänkte jag fortsätta till Sielmmacohkka och fullborda mitt uppdrag där. Men vädret är inte riktigt med mig den här dagen. Det ska komma regn under eftermiddagen och om det är någon topp i Sverige som kräver att det är bra väder så är det Kaskasapakte.

Vistasdalen

Istället bestämmer jag mig för att bege mig av norrut, upp i Vistasdalen. Med sikte mot Sielmmacohkka. Jag har en gång tidigare sprungit genom Vistasdalen, när jag var påväg till Nallo och minnet av den turen är att det inte var någon kul resa. Så att göra samma resa igen känns inte jättelockande. Jag letar till och med efter alternativa vägar att ta mig till Vistasstugan, men inser att alla andra vägar dit skulle ta betydligt längre tid. Så jag startar min vandring upp i Vistasdalen.

Till en början är allt bra. Stigen är förvånansvärt fin. Jo, visst den är lite eftersatt och det här är inte den mest trafikerade leden i området. Men det är också en av dess styrkor. Jag blir snabbt positivt överraskad över hur fint det är här. Stigen slingrar sig fram genom fin björkskog och den är väldigt lättvandrad. Vädret är stabilt även om solen döljer sig bakom det mörka molntäcket. I alla fall under första delen av turen.

Efter någon timme så börjar det regna lätt. Jag passerar båtlämningen och inser att jag hade kunnat ta båten hit. Men samtidigt så inser jag att jag antagligen hade gått ändå. Även om vägen till Vistasstugan är lång. Hela 34km.

Regnet tilltar och innan jag har kommit fram till Vistasstugan så är det rätt otrevligt väder. Jag är ganska trött, blöt och sliten när jag kommer fram. Det kan nämnas att jag inte körde någon lättpackning direkt. Tidsbrist fick mig att packa väskan med konserver istället för den mer lättbärda torkade maten. Dessutom hade jag inte heller den bästa ryggsäcken för att bära tungt, så jag var rätt sliten när jag kom fram.

Från Vistasstugan till Nallostugan

Jag möts av en värme när jag kommer in i Vistasstugan. Det är några som har bestämt sig för att torka kläder i stugan och skruvat upp braskaminen till max. Inte mig emot. Jag behöver också torka lite kläder. Men det är inte bara stugan som är varm. Även sällskapet är hjärtligt varmt och trevligt. Som det brukar vara i fjällstugor som den här. Det blir en trevlig kväll.

Nästföljande dag har jag tänkt att bestiga Sielmmacohkka. Först måste jag bara ta mig till Nallostugan och därifrån tänkte jag ta mig vidare upp på Sielmmacohkkas topp. Man skulle kunna gena och direkt mot Nallo men med vikten i min väska känner jag att det vore bra att kunna lasta av lite tyngd innan jag beger mig uppåt mot toppen.

Vädret för dagen är inte det bästa. Dimman ligger tungt över Nallodalen och den spetsiga nåltoppen som har gett Nallo dess namn gömmer sig stundvis i molnen, som glider runt den branta spetsen. Jag hinner ändå njuta lite av utsikten upp mot den karaktäristiska spetsiga och branta piggen, på min vägg mot Nallostugan.

Sielmmacohkka

Precis innan jag ska ge mig av mot Sielmmacohkka så visar sig solen. Den lyser upp hela Tjektjamassivet. Det är vackert och det förgyller den annars molniga dagen.

För att ta mig till Sielmmacohkka så behöver jag först ta mig över Nallos västra kam och sedan ta mig ner i dalen på andra sidan. Jag börjar med att ta mig uppför den frodiga södersluttningen. Upp på den steniga kammen. Vägen upp här är delvis brant och snön ligger fortfarande kvar på sina ställen. Jag följer stigen en bit upp mot vattenfallet, vars vatten kommer från Tjäktjasjön, innan jag byter riktning och börjar plocka höjdmeter.

Snart kommer jag upp på den karga platån nedanför Nallo och härifrån kan jag blicka ner i nästa dalgång. Därnere ser jag några kalla sjöar som fortfarande är delvis frusna efter vinterns kalla hand. Det är också gott om snö kvar efter vintern. När jag lyfter blicken ser jag den böljande men täta dimman som täcker hela massivet på andra sidan. Där någonstans, i dimman, ligger mitt mål. Sielmmacohkka. Jag kan inte se dess topp men jag ser sluttningarna som sträcker sig upp mot dimman på andra sidan dalen.

Färden mot toppen

Jag tar mig ner i dalen. Går över ett snöfält. Rundar en sjö och blickar upp. Det är två snöfält som sträcker sig ner från Sielmmacohkka. Nästan hela vägen ner till dalen. Jag antar att det är där någonstans, mellan de här snöfälten, som jag ska upp. Jag påbörjar klättringen uppåt. Sluttningen har en stadig konstant lutning. Stenen utmed sluttningen är små och det kändes som att jag tog två steg framåt och ett bakåt, när stenarna under mina fötter gav vika och trycks neråt.

Backen kändes evighetslång. Det kändes som att jag knappt kom framåt där jag kämpade mig uppför sluttningen. Upp mot dimman. Inspirationen från den enformiga sluttningen fick mig inte heller att längta till toppen. Inte heller den dimma som snart fångade upp mig. När jag kommit upp en bit och fångats in av dimman växte stenarna på marken något och det blev enklare att ta sig uppåt. Fast inspirationen var inte på topp. Men jag hade ett mål och det var toppen så det var bara att kämpa på.

Det är när jag känner att nu äntligen är jag uppe som jag inser att jag fortfarande har en bit kvar. Men när jag slutligen når den dimmiga toppen så känner jag mig inte särskilt tillfredsställd. Jag har gått upp genom dimman. Inte sett någonting och nu står jag där på toppen och blickar ner på ett porträtt av H.N Pallin. Det är det enda jag ser. Allt annat är bara vitt.

Men när jag står däruppe så spricker det plötsligt upp. Det var inte så att dimman lättade helt. Men jag fick små fragment av utsikt. I olika riktningar. Det slår mig hur fint det antagligen är här uppe under fina dagar. Jag tänker att jag ska vänta ett tag och se om det spricker upp ännu mer, men snart kommer verkligheten ikapp mig och jag börjar frysa. Jag stannar ytterligare några minuter innan jag börjar skaka vilt och inser att jag behöver ge mig av neråt igen.

Nerfärden

Den första biten ner från Sielmmacohkka kändes lite krånglig. Kanske för att jag var kall och stel. Men det som lockade mig var de långa snöfälten. Är de för branta för att surfa nerför dem? Jag är lite tveksam till en början om jag kan glida hela vägen nerför dem utan att utsätta mig själv för fara. Jag testar lite lätt och inser att det går bra.

Så mindre än tio minuter senare är jag redan nere från toppen. En betydlig skillnad mot tiden det tog att ta sig upp. Jag tar mig över bäcken vid sjön och rundar sjön och det är här någonstans som jag vänder mig om och blickar tillbaka mot Sielmmacohkka. Toppen som jag precis varit uppe på syns nu tydligt bakom mig. Alla moln är borta och den lyfter sig majestätiskt över omgivningen. Ett tag funderar jag på att ta mig tillbaka upp till toppen igen, för att få njuta av utsikten. Sielmmacohkka är känd för att vara en fin utsiktstopp.

Men det blir inget med det. Jag tar mig ner till Nallostugan igen. Jag är nöjd med dagen. Jag har tagit min elfte 2000m topp i Sverige. Nu återstår bara en av de svenska topparna. Det är ingen mindre än Kaskasapakte. En topp som jag länge har velat bestiga. Men det är även den 2000m topp i Sverige som är svårast att bestiga. Imorgon ska jag bege mig mot Tarfala, via Jojo-leden. Sen ska jag göra ett försök.