Det här inlägget är del 1 av 10 i serien 2014 Kebnekaise vinter
Idag vaknade vi upp med ett härligt nyfallet snötäcke på 10
till 15 centimeter. Idag var det även dags att göra det första riktiga åket och det kändes extra bra att veta att förutsättningarna var nästintill perfekta.
Jag har tidigare gjort två turer i det vi kallar personalbacken, eller upp till storsten, som ligger på Kebnetjåkkas södra sluttning. En perfekt kvällstur. En vanlig backe, men så mycket mer spänning än så bjuder den inte på.
Små snöflingor singlade sig lugnt ner från himmelen och i fjärran avtecknade sig dimman mot bergssluttningarna. Så sikten var inte den bästa. Men det var vindstilla och så där tyst som det bara kan vara i fjällen på vintern.
Vi gav oss av. Åkte västerut och tog av upp mot Jökeldalen. Omgärdade av berget på båda sidor tog vi oss upp. Upp i dimman. En lång klättring men det var det värt. För när vi väl vände om och åkte ner igen så kändes det underbart, när skidorna grävde ner sig i den mjuka snön. Känslan när snön yrde runt fötterna. Om bara sikten hade varit bättre så hade det varit perfekt. Nu fick istället benen guida synen och nästan likaväl gick det.
Det är inte så dumt ändå. Livet på Keb.